Ärans Löfte . Морган Райс

rida efter honom. Thor sträckte fram en hand och manade honom att stanna.

      ”Låt bli!”, ropade Thor.

      Elden vände sig om och såg på honom.

      ”Om han får leva kommer han att skicka fler efter oss!”, protesterade Elden.

      Thor vände sig och såg på båten, och han visste att det skulle ta värdefull tid att jaga ikapp soldaten – tid de inte hade råd att förlora.

      ”Imperiet kommer hur som helst att komma efter oss”, sa Thor. ”Vi har ingen tid att förlora. Det viktigaste just nu är att vi kommer härifrån. Till skeppet!”

      Framme vid skeppet satt de av hästarna, och Thor började tömma sina sadelväskor på proviant och de andra gjorde som han. De fyllde på med vapen och säckar med mat och vatten. Vem visste hur lång tid resan skulle ta, hur länge det skulle dröja tills de såg land igen – om de överhuvudtaget skulle se land igen. Thor stuvade också in mat till Krohn.

      De kastade upp säckarna över relingen på båten och de landade med dunsar uppe på däcket.

      Thor grep tag i det tjocka knutade rep som hängde över sidan på båten. Det grova repet skar in i händerna när han drog för att pröva det. Så lade han Krohn över axlarna och började dra sig upp mot däck. Tyngden var en verklig prövning musklerna och Krohn gnällde honom i örat och klängde fast med sina skarpa klor.

      Snart var Thor över relingen och Krohn hoppade av på däcket – och de andra kom inte långt efter. Thor tittade ned på hästarna som stod kvar på stranden och tittade tillbaks på honom, som om de inväntade sina order.

      ”Och vad blir det av dem?”, frågade Reece som kommit fram och ställt sig vid hans sida.

      Thor vände sig och granskade skeppet. Det var kanske sju meter långt och mindre än hälften så brett. Det var stort nog för dem, men inte för deras hästar. Om de försökte ta med dem så kunde hästarna trampa sönder träet och skada båten. De var tvungna att lämna dem kvar.

      ”Vi har inget val”, sa Thor och tittade längtansfullt ned på dem. ”Vi får lov att hitta nya.”

      O’Connor lutade sig över räcket.

      ”De är klyftiga hästar”, sa han. ”Jag har tränat dem väl. De återvänder hem på mitt kommando.”

      O’Connor visslade högt.

      På en gång vände hästarna om och rusade iväg, i full galopp över sanden och in i skogen igen, på väg tillbaka till Ringen.

      Thor vände sig och såg på sina vapenbröder, på skeppet och på havet framför dem. Nu var de strandsatta, utan hästar och utan annat val än att fortsätta framåt. Deras verkliga belägenhet började gå upp för honom. De var helt ensamma, utan annat än den här båten och på väg att lämna Ringens kust för gott.

      Nu fanns ingen återvändo.

      ”Och hur är det tänkt att vi ska få den här båten i vattnet?”, frågade Conval, och alla tittade de några meter ned längs skrovet. En liten del av båten låg i Tartuviska havets kluckande vågor, men större delen satt fast i sanden.

      ”Här borta!”, sa Conven.

      De skyndade bort till andra sidan, där en tjock järnkedja dinglade över kanten och slutade i ett väldigt järnklot som låg i sanden.

      Conven böjde sig och slet i kedjan. Han drog och stönade men kunde inte rubba klotet.

      ”Det är för tungt”, grymtade han.

      Conval och Thor skyndade fram och hjälpte till, och de tre tillsammans höll i kedjan och drog. Thor chockerades över hur tung den var. Till och med när de var tre som drog rubbade de den inte mer än några centimeter. Till sist släppte de taget så att den föll tillbaks i sanden igen.

      ”Låt mig hjälpa till”, sa Elden och klev fram.

      Elden tornade upp sig över dem med sin väldiga kroppshydda, och han böjde sig, drog i kedjan och lyckades på egen hand lyfta upp klotet i luften. Thor häpnade. Alla kastade sig fram och slet tillsammans och lyckades få upp klotet några decimeter i taget. Till sist hade de äntligen fått det över relingen och på däck.

      Båten började röra på sig och gunga lite i vågorna, men den satt fortfarande fast i sanden.

      ”Pålarna!”, sa Reece.

      Thor vände sig om och såg två träpålar, nästan sju meter långa, som satt surrade längs sidorna på båten, och han insåg vad de var till för. Han sprang fram med Reece och tog tag i en, medan Conval och Conven tog den andra.

      ”När vi knuffar iväg oss”, skrek Thor, ”så hissar ni andra segel!”

      De lutade sig fram, tryckte pålarna i marken och knuffade av alla krafter. Thor stönade av ansträngningen. Långsamt började båten röra sig, bara en liten aning. Och samtidigt sprang Elden och O’Connor till båtens mitt och drog i linorna för att hissa seglen, mödosamt och några decimeter i taget. Lyckligtvis blåste stark bris, och samtidigt som Thor och de andra tryckte och pressade mot stranden för att få den förvånansvärt tunga båten att röra sig så steg seglen högre och började fångas av vinden.

      Äntligen gungade båten till under deras fötter och gled ut på vattnet, guppande och viktlös. Thors axlar skakade av ansträngningen, Elden och O’Connor hissade seglen till toppen av masten, och snart gled de ut på havet.

      De ropade alla av triumf och satte tillbaks störarna på sina platser och sprang fram och hjälpte Elden och O’Connor att fästa linorna. Krohn gläfste intill dem i upphetsningen.

      Båten drev nu planlöst och Thor skyndade fram till rodret med O’Connor vid sidan.

      ”Vill du ta rodret?”, frågade han O’Connor.

      O’Connor flinade brett.

      ”Självklart vill jag det.”

      De började få upp farten och gled fram över Tartuviskans gula vågor med vinden i ryggen. Äntligen rörde de på sig och Thor drog efter andan. De var på väg.

      Thor gick fram till fören, med Reece vid sidan, och Krohn kom fram mellan dem och lutade sig mot Thors ben och fick sin mjuka, vita päls klappad. Krohn lutade sig fram och slickade honom, och Thor sträckte sig efter en säck och drog fram ett stycke kött som han snabbt nafsade åt sig.

      Thor tittade ut över det väldiga hav som låg framför dem. Den fjärran horisonten fläckades av svarta imperieskepp som helt säkert var på väg mot McClouds sida av Ringen. Det var tur att de var distraherade och knappast kunde vara på utkik efter en ensam båt på väg mot deras territorium. Himlen var klar, vinden blåste starkt i ryggen och de började få upp farten.

      Thor såg sig omkring och undrade vad som låg framför dem. Hur länge skulle det dröja innan de nådde Imperiets länder, och vad skulle vänta dem där? Han undrade hur de skulle kunna hitta svärdet, och hur allt skulle sluta. Han visste att de hade oddsen mot sig, men ändå kände han sig upprymd över att äntligen vara på väg, lycklig över att de klarat sig så långt och ivrig att återhämta svärdet.

      ”Vad händer om det inte är där?”, frågade Reece.

      Thor vände sig om och såg på honom.

      ”Svärdet”, förtydligade Reece. ”Vad händer om det inte är där? Eller om det är försvunnet? Eller förstört? Eller om vi helt enkelt inte lycks hitta det? Imperiet är ju trots allt jättelikt.”

      ”Eller om Imperiet lyckas lista ut hur det används?”, frågade Elden med sin djupa röst sedan han kommit fram och ställt sig bredvid dem.

      ”Eller om vi hittar det men inte lyckas ta det med oss?”, frågade Conven.

      Där stod de allihop, nedslagna av vad som låg framför dem och ett helt hav av obesvarade frågor. Den här resan var vansinne. Thor visste det.

      Vansinne.

      KAPITEL