Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman. Gustaf af Geijerstam

rstam

      Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman

      När som jag tyst och död är vorden,

      drag ej den vita skruden av.

      Jag ilar från den sköna jorden

      att finna ro i djupan grav.

      Där vilar jag en stund allena;

      så öppnas blicken ung och klar.

      Jag lämnar dräkten kvar, den rena,

      och kransen, jag kring pannan bar.

      De himmelska gestalter fråga

      ej efter jordiskt stånd och kön.

      Se, kroppen som en klartänd låga

      står fläckfri och förklarat skön.

      Väl slapp jag nödens kval att lida,

      men smärtan kändes nog så tung.

      Av hjärtekval jag åldrats tida;

      gör mig ånyo evigt ung!

Ur Goethes Wilhelm Meister

      INLEDNING

      Det var en gång en författare, vilken levde lycklig med sin hustru och sina tre barn. Han var så lycklig, att han själv icke förstod det, och under allt detta skrev han många böcker om människors olyckor.

      Emellertid var det icke i kärleken, som hans högsta lycka låg; ej heller bestod den i fadersglädjen, vilken han tog som en så naivt naturlig sak, som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat än glädje av sina barn; ej heller låg den däri, att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom, även efter många års äktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans högsta lycka bestod däri att han aldrig mött eller lärt känna något ont, vilket han ej trodde sig äga kraft och hälsa att avvärja. De olyckor, vilka hotat att dyka upp, hade som övergående skyar försvunnit från horisonten och lämnat hans himmel ännu mera ren och fri. Åtminstone trodde han så, och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot vilken han fört en oavbruten kamp, hade han dock städse förmått hålla på avstånd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mätt sina krafter, och denne fiende hette döden. Det var kanske denne mans icke minsta lycka, att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden kunde drabba honom själv eller dem, som stodo honom närmast.

      I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag själv.

      När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna.

      Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. Olof som är en praktisk natur och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan, att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på. Det var med ett ord stort jubel i hela huset.

      Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en liten pys omkring i rummen. Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon liten gosse kunnat ha. Han hette Sven och han var bara två år gammal. Tala kunde han icke helt och hållet. Men förstå kunde han.

      När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma:

      »Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle säga, så fortfor mamma:

      »Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?»

      Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv hittat på, därför att han inte kunde säga s.

      »Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.

      »Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.»

      Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han:

      »Står där ingenting om Nenne?»

      Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom igen och sade:

      »Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting gjort?»

      Men Sven gav sig inte. Han använde sina stora blå ögon, det bästa han kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla vapen, som stodo honom till buds. Han ville ha en bok för sin egen del.

      »Ja, men Nenne kan ju inte läsa.»

      Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte. Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven ensam bli utan?

      Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken:

      Till lille Nenne

från Pappa.

      Och först då blev Sven nöjd.

      Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd. Ty han gjorde icke några fler invändningar. Han gick bara omkring och läste i sin nya bok. Han kunde läsa både framlänges och baklänges, han höll boken upp och ner, och han läste högt, så att det skallade i hela huset.

      Till sist satt han en stund för sig själv och funderade. Och så bar det av genom alla rummen, som om han omöjligen kunnat komma nog fort fram. Sven sprang direkt in i pappas rum, där pappa själv satt och bolmade vid skrivbordet. Där gjorde han sig så liten, så att han kunde krypa mellan pappas stol och bordet, och där stack han in huvudet och försökte se pappa i ansiktet.

      »Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte om att bli störd.

      Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten undan, så att han fick komma fram. Där ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot pappas ansikte och sade milt, men bestämt:

      »Pappa skriva bok bara Nenne.»

      »Vad för något?»

      »Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den lille. Och denna gång höjde han rösten nästan hela tiden.

      Då förstod pappa.

      Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten han var, hade han sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte han kanske, att han hade lika stor fordran på pappa som de andra bröderna, och så liten han var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna voro, där hade han sin plats given. Han såg på pappa med stora, frågande ögon, och han var ivrig som om det gällt liv och död.

      Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade:

      »Jag lovar dig att en gång ska jag’ skriva en bok om dig också.»

      »Bara Nenne», upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg själva klämmen på hans önskan.

      »Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska’ vara rätt.»

      Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.

      Lille-bror försummade icke heller att påminna om detta. Men en författare har ju så mycket att skriva om. Han kan inte när som helst hinna med att skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat uträttat i världen, än att han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i dikten som i livet få de små vänta, emedan de stora icke vilja släppa dem fram, förrän deras tur kommer.

      Därför