Förutbestämd. Morgan Rice

sida, till närmaste båt. Det var en stor båt med en långt repramp som ledde ner till stranden, och när hon tittade upp, såg hon att det var helt packat med folk. De sista passagerarna var på väg uppför rampen, och Caitlin skyndade upp, med Rose, skyndandes för att hinna innan den seglade.

      Men hon blev överraskad av en stor, biffiga hand, som slog henne hårt på bröstet, nådde ut och stoppade henne.

      "Biljett" hördes rösten.

      Caitlin tittade och såg en stor, muskulös man stirra ner på henne. Han var ouppfostrad och orakad, och han luktade även härifrån.

      Caitlins vrede steg. Hon var redan på kanten från att inte äta, och hon tyckt illa om att hans hand stoppade henne.

      "Jag har inte någon" snäste Caitlin. "Kan du inte bara låta oss gå på?"

      Mannen skakade på huvudet ordentligt och vände sig bort, för att ignorera henne. "Ingen biljett, ingen tur", sade han.

      Hennes ilska steg ett snäpp, och hon tvingade sig att tänka på Aiden. Vad skulle han ha sagt till henne? Andas djupt. Koppla av. Använd ditt sinne, inte din kropp. Han skulle ha påmint henne om att hon var starkare än denna människa. Han skulle ha sagt till henne att centrera sig själv. Att fokusera. Att använda hennes inre talanger.

      Hon slöt ögonen och försökte fokusera på sin andning. Hon försökte samla sina tankar, att rikta dem mot den här mannen.

      Du kommer att låta oss på båten, tänkte hon. Du kommer att göra det utan att vi betalar dig.

      Caitlin öppnade ögonen och förväntade honom att stå där, och erbjuda henne passage. Men, till sitt förtret, gjorde han inte det. Han ignorerade henne fortfarande, och tog loss det sista av repen.

      Det fungerade inte. Antingen hade hon förlorat sina hjärntvättningskrafter, eller så hade de helt enkelt inte kommit tillbaka ännu. Eller kanske var hon alldeles för uppspelt, inte centrerad nog.

      Hon mindes plötsligt något. Hennes fickor. Hon sökte snabbt igenom dem, undrande vad, om något, hon hade fört tillbaka från 2000-talet. Hon hittade något, och var lättad över att se att det var en $20 sedel.

      "Här", sa hon och räckte den till honom.

      Han tog den, skrynklade till den och höll upp den för att granska den.

      "Vad är det här?", Frågade han. "Jag känner inte igen det här."

      "Det är en $20 sedel," förklarade Caitlin och insåg, även när hon förklarade det, hur dum det lät. Självklart. Varför skulle han känna igen den? Den var amerikansk. Och den skulle inte existera på ytterligare två hundra år.

      Med ett pang av rädsla, insåg Caitlin plötsligt att alla pengar hon hade på henne skulle vara meningslösa.

      "Skräp", sade han, och knuffande tillbaka den i hennes hand.

      Caitlin tittade bort och såg med ett pang av rädsla att de lossade repen, att båten höll på att förbereda att avgå. Hon tänkte snabbt och nådde återigen in i hennes fickor, och drog ut lite småmynt. Hon tittade ner och sträckte ut handen och gav den till honom.

      Han tog den, mer intresserad, och höll upp den mot ljuset. Men han var inte övertygad.

      Han sköt tillbaka den i hennes hand.

      "Kom tillbaka med riktiga pengar", sade han; Han tittade också på Rose, och tillade, "och inga hundar."

      Caitlins sinne vände sig till Caleb. Han kanske var där, precis utom räckhåll, på ön i Venedig, bara en båttur bort. Hon kände sig rasande att den här mannen höll henne från honom.

      Hon hade pengar – bara inte hans pengar. Plus, båten såg knappt sjöduglig ut, och den höll hundratals människor. Gjorde en mer biljett verkligen så stor skillnad? Det var bara inte rättvist.

      När han satte pengarna i Caitlins hand, knöt han plötsligt sin stora, svettig hand över hennes, och tog tag i hennes handled. Han sneglade ner och visade ett stort, snett leende, och avslöjade flera saknade tänder. Hon kände hans dålig andedräkt.

      "Om du inte har några pengar, kan du betala mig på andra sätt", sade han, och bredde ut sitt kusliga leende, och nådde samtidigt upp med sin andra hand och rörde vid hennes kind.

      Caitlin reflexer reagerade, och hon slog automatiskt bort hans hand, hårt, och drog hennes handled ur hans grepp. Hon blev förvånad över sin egen styrka.

      Han såg tillbaka på henne, uppenbarligen chockad över att en så liten flicka skulle ha sådan kraft, och hans leende vände sig till en upprörd bister uppsyn. Han harklade upp något från halsen, och spottade det sedan vid hennes fötter. Caitlin tittade ner och såg det landa på skorna, och blev äcklad.

      "Du har tur att jag inte nitar dig", sa han grymtade åt henne, sedan vände plötsligt ryggen till och gick tillbaka till att knyta upp repen.

      Caitlin kände hennes kinder rodna, allt eftersom hennes ilska steg. Var män densamma överallt? I varje tid och ålder? Var detta en förhandsvisning av vad hon kunde förvänta sig för behandling av kvinnor i denna tid och plats? Hon tänkte på alla de andra kvinnorna där ute, på allt de måste ha haft att stå ut med i denna tid, och hon kände hennes ilska växa. Hon kände sig som hon behövde stå upp för dem alla.

      Han stod fortfarande böjt och knöt upp repen, och hon lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt, precis på hans rumpa. Sparken fick honom att flyga över bryggan, huvudet först, rätt ner i vattnet, ett par meter ner. Han landade med ett högt plask.

      Caitlin gick snabbt upp för rampen, Rose vid hennes sida, och trängde sig på det stora segelfartyget, packat med folk.

      Det hade hänt så fort, ingen, hoppades hon, hade sett det. Det verkade vara fallet, eftersom besättningen drog in gångbryggan, och fartyget började sätta segel.

      Caitlin skyndade till kanten och tittade ner: hon kunde se honom plaska i vattnet, guppa med huvudet upp och ner, medan han satte upp en näve på båten.

      "Stoppa båten! Stoppa båten!" skrek mannen.

      Hans rop drunknade ut, tack vare de hundratals glada passagerare som jublade vid båtens avfärd.

      En av besättningen märkte honom, dock, och sprang över till den sidan av båten, följande mannens finger, som pekade mot Caitlin.

      Caitlin väntade inte för att se vad som hände. Hon dök snabbt in i den tjocka publiken, Rose vid hennes sida, smet och vävde hit och dit, tills hon var djupt i mitten av båten, i mitten av den tjocka folksamlingen. Hon knuffade sig in djupare, och höll sig i rörelse. Det fanns hundratals människor som trängdes, och hon hoppades att de inte skulle upptäcka henne, eller Rose.

      Inom några minuter var båten allt snabbare. Efter ett tag, kunde Caitlin äntligen andades djupt. Hon insåg att ingen skulle komma efter henne, eller, så vitt hon kunde avgöra, söka efter henne.

      Hon började lugnt tränga sig fram genom folkmassan, Rose bredvid henne, på väg mot den bortre sidan av båten. Hon kom till slut fram, trängde sig fram till räcket, och lutade sig över och kollade.

      På avstånd var mannen fortfarande guppande i vattnet, och drog sig upp på bryggan, men nu var han bara en prick vid horisonten. Caitlin log. Det förtjänade han.

      Hon vände åt andra hållet och såg att Venedig väntade rakt fram.

      Hon log bredare, lutad över och kände det svala havsvattnet trycka tillbaka håret. Det var en varm dag i maj, och temperaturen var perfekt, och luften uppfriskande. Rose hoppade upp bredvid henne, tryckte hennes tassar på kanten av räcket och såg ut och luktade också på luften.

      Caitlin hade alltid älskat båtar. Hon hade aldrig besökt en autentisk historisk segelfartyg – än mindre seglat en. Hon log och korrigerade sig: det var inte längre ett historiskt fartyg. Det var ett modernt. Det var ju fortfarande 1790. Hon skrattade nästan högt vid tanken.

      Hon tittade upp på den höga trämasten, stigande mot himlen. Hon tittade