Konungars Marsch . Морган Райс

De hade släpat iväg med Thor, och efter det hade festen nästan återgått till det vanliga igen. Naturligtvis var ingenting detsamma igen efter det där, men åtminstone hade alla misstankar fallit på pojken.

      Gareth kunde bara be att det skulle fortsätta på det sättet. Ingen hade försökt lönnmörda en MacGil på årtionden, och Gareth fruktade att det skulle bli en utredning, att de skulle granska dådet närmare. I eftertanken insåg han att det hade varit dåraktigt att försöka med gift. Hans far var oslagbar. Gareth borde ha vetat det. Han hade gapat efter för mycket. Och nu kunde han inte annat än tro att det bara var en tidsfråga innan misstankarna föll på honom. Han var tvungen att göra vad som helst nu för att bevisa Thors skuld och få honom avrättad, innan det var för sent.

      Han hade åtminstone kommit på nya tankar: efter misslyckandet hade han lagt ned tanken på lönnmord. Nu kände sig Gareth lättad. Efter att ha sett sin plan misslyckas så hade han insett att en del av honom, långt där inne, inte alls ville döda fadern och få hans blod på sina händer. Han skulle inte bli kung. Han skulle kanske aldrig bli kung. Men efter kvällens händelser kunde han förlika sig med tanken. Han skulle i alla fall vara fri. Aldrig att han kunde uthärda all den stress som ett nytt försök skulle medföra: alla hemligheter, försök att dölja alla spår och ständig ängslan över att upptäckas. Det var mer än han klarade av.

      Han gick där fram och tillbaka tills natten blev sen och han började lugna ned sig. Just som han började känna sig som sig själv igen och förbereda sig för att slå sig till ro för natten hördes en plötslig krasch, och han vände sig om och såg dörren slås upp på vid gavel. In rusade Firth, vildögd och i panik som ett jagat byte.

      ”Han är död!”, skrek Firth. ”Han är död! Jag dödade honom. Han är död!”

      Firth ylade hysteriskt och Gareth hade ingen aning om vad han pratade om. Var han berusad?

      Firth rusade genom rummet, skrikande och gråtande och med uppsträckta händer – och det var då Gareth såg handflatorna, täckta i blod, och hans gula tunika, blodfläckad.

      Gareths hjärta hoppade över ett slag. Firth hade just dödat någon. Men vem?

      ”Vem är död?”, fordrade Gareth. ”Vem pratar du om?”

      Men Firth var helt hysterisk och kunde inte fokusera. Gareth sprang fram till honom, tog ett fast grepp om hans axlar och skakade.

      ”Svara!”

      Firth öppnade ögonen och stirrade, med en vild hästs skrämda ögon.

      ”Din far! Kungen! Han är död! För min hand!”

      Vid de orden kände Gareth det som om en kniv just stuckits i hans hjärta.

      Han stirrade tillbaka, vildögd, stelfrusen, och kunde känna hela kroppen domna bort. Han släppte greppet, tog ett steg tillbaka och försökte hämta andan. Han förstod av allt blod att Firth talade sanning. Han kunde omöjligen begripa det. Firth? Stallpojken? Den mest svagsinte av alla hans vänner. Och han hade dödat hans far?

      ”Men… hur är det möjligt?”, flämtade Gareth. ”När?”

      ”I hans kammare”, sa Firth. ”Alldeles nyss. Jag stack ned honom.”

      Det gick upp för honom allt tydligare, att det verkligen hänt, och Gareth började återfå sin fattningsförmåga. Han fick syn på sin öppna dörr och sprang fram och slog igen den, men såg först till att ingen vakt varit vittne. Lyckligtvis var korridoren tom. Han låste med dörrens tunga järnregel.

      Han sprang tillbaks in i rummet. Firth var ännu hysterisk, och Gareth behövde få honom att lugna ned sig. Han behövde få svar.

      Han grep honom om axlarna, vände på honom och gav honom en örfil hård nog att få slut på yrandet. Till sist fokuserade Firth på honom.

      ”Berätta allt”, befallde Gareth med kyla i rösten. ”Berätta exakt vad som hände. Varför gjorde du det här?”

      ”Vad menar du, varför?”, frågade Firth förvirrat. ”Du ville ta död på honom. Ditt gift fungerade inte. Jag trodde att jag kunde hjälpa dig. Jag trodde att det var vad du önskade.”

      Gareth skakade på huvudet. Han grabbade tag i Firths skjorta och ruskade honom, om och om igen.

      ”Varför gjorde du det!?”, skrek Gareth.

      Han kände hela sin värld falla samman. Han chockades av känslan av samvetskval för fadern. Han kunde inte begripa det. Bara några timmar tidigare fanns det ingenting han önskat högre än att se honom förgiftad och död vid sitt eget bord. Nu slog honom tanken att han dödats som om det gällt hans bäste vän. Han kände hur han drunknade i samvetskval. En del av honom önskade trots allt inte hans död – och särskilt inte så här. Inte för Firths hand. Och inte med en dolk.

      ”Jag förstår inte”, gnällde Firth. ”För bara några timmar sedan försökte du ju själv döda honom. Det var din plan, med bägaren. Jag trodde du skulle bli tacksam!”

      Till sin egen förvåning tog Gareth sats och gav Firth ett slag över ansiktet.

      ”Jag sa inte åt dig att göra det här”, spottade Gareth fram. ”Jag sa aldrig åt dig att göra det här. Varför dödade du honom? Se på dig. Du är helt täckt i blod. Nu är det slut med oss båda. Det är bara en tidsfråga innan vakterna tar oss.”

      ”Ingen såg”, bönade Firth. ”Jag smög in mellan vaktskiften. Ingen såg mig.”

      ”Och var är vapnet?”

      ”Jag lämnade det inte”, sa Firth stolt. ”Jag är inte korkad. Jag gjorde mig av med det.”

      ”Och vad var det för klinga?”, frågade Gareth, yr i huvudet av alla tankar på konsekvenserna. Han gick från att känna skuld till att känna oro nu – i tankarna stockades varje möjlig detalj längs det spår som den där klantskallen kunde ha lämnat efter sig, varje detalj som kunde tänkas leda tillbaka till honom.

      ”Jag använde en som inte kan spåras”, sa Firth, stolt över sig själv. ”Det var en slö, anonym kniv. Jag hittade den i stallet. Det fanns fyra andra likadana. Den kan inte spåras”, upprepade han.

      Gareth kände hjärtat sjunka i bröstet.

      ”Var det en kort kniv, med rött skaft och böjt blad? Från väggen bredvid min häst?”

      Firth nickade till svar och såg tveksam ut.

      Gareth blängde.

      ”Idiot. Självklart går den kniven att spåra!”

      ”Men det fanns ju inga märken på den!”, protesterade Firth med skrämd, darrande röst.

      ”På bladet finns inga märken – men på skaftet!”, skrek Gareth.

      ”På undersidan! Du såg inte tillräckligt noga efter. Idiot.” Gareth tog ett steg fram, röd i ansiktet. ”Min hästs emblem är inristat på undersidan. Vem som helst som känner till kungafamiljen kan spåra det där bladet tillbaks till mig.”

      Han stirrade på Firth, som nu tycktes helt svarslös. Han hade god lust att döda honom.

      ”Var gjorde du av den?”, frågade Gareth uppfordrande. ”Säg att du har den på dig. Säg att du tog den med dig hit. Snälla.”

      Firth svalde.

      ”Jag gjorde mig av med den, noggrant. Ingen kommer någonsin hitta den.”

      Gareth grimaserade.

      ”Vart, mer exakt?”

      ”Jag slängde den ner i sopnedkastet, rakt ner i slottets latrin. De tömmer den var timma, ner i floden. Oroa dig inte, herre. Den är redan djupt i floden vid det här laget.”

      Plötsligt hördes klangen av slottsklockorna och Gareth vände sig och sprang fram till det öppna fönstret, med hjärtat fyllt till brädden av panik. Han tittade ut och såg allt kaos och rörelse där nere, alla folksamlingar som omringade slottet. De