Ärans Löfte . Морган Райс

det var spåren efter de män som stulit svärdet.

      Thor tittade upp, häpen inför naturen. Allt här hade växt till väldig storlek, varje blad var stort som honom själv. Han kände sig som en insekt i ett land för jättar. Han såg något prassla till bakom några blad men kunde inte se vad det var. Han fick den obehagliga känslan av att de var iakttagna.

      Plötsligt slutade stigen framför dem i en tät vägg av grönska. De stannade till och såg förbryllat på varandra.

      ”Men stigen kan ju inte bara försvinna!”, sa O’Connor uppgivet.

      ”Det gjorde den inte heller”, sa Reece som såg närmare på bladen. ”Djungeln har helt enkelt växt ihop.”

      ”Så vart ska vi nu ta vägen?”, frågade Conval.

      Thor såg sig omkring och undrade samma sak. Lövverket växte lika tätt åt alla håll och det tycktes inte finnas någon väg ut. Han kände sig alltmer illa till mods och vilsen.

      Så fick han en idé.

      ”Krohn”, sa han och föll på knä och viskade i Krohns öra. ”Klättra upp i det där trädet. Spana åt oss. Säg vilken väg vi ska ta.”

      Krohn såg upp mot honom med sina själfulla ögon och Thor kände att han hade förstått.

      Krohn rusade fram mot ett jättelikt träd med en stam bred som tio man, och utan att tveka kastade han sig mot det och drog sig upp med klorna. Krohn rusade rakt upp och hoppade sedan ut på en av de högsta grenarna. Han gick ut till slutet av grenen och blickade ut med spetsade öron. Thor hade alltid känt på sig att Krohn förstod honom, och nu visste han det med säkerhet.

      Krohn drog sig bakåt med ett underligt spinnande läte från strupen och satte sedan av nedför stammen och bort i en bestämd riktning bland träden. Pojkarna utväxlade nyfikna blickar och vände sedan om, följde efter Krohn in i djungeln och sköt tjocka blad åt sidan för att ta sig fram.

      Inom några minuter såg Thor stigen ta vid igen, med samma brutna kvistar som visade vart gruppen innan tagit den vägen. Det var en lättnad. Thor böjde sig ned och klappade Krohn och pussade honom på huvudet.

      ”Jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan honom”, sa Reece.

      ”Inte jag heller”, svarade Thor.

      Krohn spann förtjust, stolt över sig själv.

      De fortsatte djupare in i djungeln på den vindlande stigen och kom fram till en ny typ av lövverk, fullt av enorma blommor i Thors egen storlek och sprudlande av kraftiga färger av alla slag. Andra träd bar frukter stora som stenbumlingar från grenarna.

      Alla stannade till i beundran och Conval gick fram till en av frukterna som var lysande röd och sträckte sig upp för att röra vid den.

      Plötsligt hördes ett dovt, morrande läte.

      Conval backade undan och sträckte sig efter svärdet, och de andra blickade nervöst på varandra.

      ”Vad var det där?”, frågade Conval.

      ”Det kom därifrån”, sa Reece med en gest mot en annan del av djungeln.

      Alla vände sig om och såg efter. Men Thor kunde inte se annat än blad. Krohn morrade tillbaka. Lätet växte sig starkare och mer ihållande, och plötsligt började grenarna att skaka. Thor och de andra tog ett steg bakåt, drog sina svärd och väntade. De fruktade det värsta.

      Varelsen som klev fram ur djungeln överträffade Thors värsta farhågor. Framför dem reste sig en enorm insekt, fem gånger större än Thor. Den liknade en bönsyrsa, med två bakben och två kortare framben med långa klor som den höll dinglande i luften framför sig. Kroppen var lysande grön, täckt av fjäll, och hade två små vingar som surrade och vibrerade. Högst upp på huvudet satt två ögon, och ett tredje satt längst fram på dess nos. Den grep i luften omkring sig och visade fler klor som tidigare dolts under halsen, som darrade och klippte i luften.

      Där stod den, högt över dem, och ännu en klo sträcktes fram på en lång, mager arm från dess buk. Plötsligt, snabbare än någon av dem hann reagera, hade den sträckt på sig och ryckt till sig O’Connor. Tre klor grep honom om midjan och lyfte honom högt upp i luften, som bara ett blad.

      O’Connor högg till med svärdet, men allt för långsamt. Odjuret skakade om honom några gånger, öppnade sedan ett gap med rad efter rad av skarpa tänder, vände O’Connor på sidan och började mata honom mot munnen.

      O’Connor vrålade. Han var på väg rätt mot en snabb men plågsam död.

      Thor reagerade. Utan att tänka lade han en sten i slungan, siktade och kastade mot bestens tredje öga, mot spetsen av nosen.

      Det var en direkt träff. Odjuret skrek, ett fruktansvärt obehagligt läte, högt nog att klyva trä, och släppte O’Connor som rullade åt sidan och föll med en duns i djungelns mjuka mark.

      Odjuret var rasande nu och vände sig mot Thor.

      Thor visste att det var meningslöst att försöka hålla stånd och kämpa mot besten. Minst en av hans vapenbröder skulle dö i striden, och förmodligen också Krohn, och det skulle ta allt av den lilla energi de hade kvar. Kanske hade de kommit in i odjurets revir och i så fall skulle den kanske lämna dem ifred om de lyckades ta sig tillräckligt snabbt därifrån.

      ”SPRING!”, skrek Thor.

      De vände och sprang – och odjuret jagade efter.

      Thor hörde ljudet av bestens klor som högg genom tjocka blad bakom honom och i luften och bara missade hans huvud med centimeter. Sönderrivna blad kastades upp i luften och regnade ned över honom. De sprang tillsammans, och Thor anade att de kanske skulle kunna ta skydd, om de bara lyckades komma på tillräckligt avstånd. Om det inte gick var de tvungna att ta strid.

      Men plötsligt snubblade Reece bredvid honom, fälld av en gren, och med huvudet först in i grönskan. Thor visste att han inte skulle hinna upp i tid. Han stannade och drog sitt svärd och ställde sig mellan Reece och odjuret.

      ”FORTSÄTT SPRING!”, skrek Thor till de andra över axeln, samtidigt som han själv stod kvar, redo att försvara Reece.

      Odjuret kastade sig fram med ett skri och högg en klo mot Thors ansikte. Thor duckade undan och svingade på samma gång svärdet, och odjuret skrek fruktansvärt när Thor högg av en klo. En grön vätska sprutade ut över Thor, men till sin fasa såg han att bestens klo växte ut igen, lika snabbt som den försvunnit. Det var som om han aldrig gjort någon skada.

      Thor svalde. Den här besten var omöjlig att dräpa. Och nu hade han gjort den arg.

      Odjuret svepte ned med ännu en arm, från någon annan del av kroppen, och träffade Thor så hårt i sidan att han kastades undan och landade bland några trädstammar. Besten kom fram och sänkte ännu en klo mot honom, och nu visste han att han var illa ute.

      Elden, O’Connor och tvillingarna kom rusande just som besten högg med ännu en klo mot honom. O’Connor sköt en pil genom gapet som satte sig i halsen och fick den att vråla. Elden högg med tvåhandsyxan i ryggen, samtidigt som Conven och Conval kastade var sitt spjut som fäste sig på var sida av odjurets hals. Reece kom på fötter och stötte svärdet i bestens buk. Thor hoppade upp och högg mot en av armarna. Och Krohn kastade sig fram genom luften och sänkte sina huggtänder i odjurets hals.

      Besten utstötte skrik efter skrik och tog emot värre skador än Thor trott var möjligt. Men det var ofattbart – den stod ännu upp och vibrerade ännu med vingarna. Odjuret vägrade dö.

      De såg med fasa hur besten sträckte sig upp och, ett i taget, slita loss spjuten, svärden och yxan som fäst sig i den, samtidigt som såren läktes inför deras ögon.

      Odjuret var oövervinnerligt.

      Besten reste sig och röt och allt Thors vapenbröder kunde göra var att chockerat se på. De hade gjort sitt bästa men inte ens lämnat en skråma.

      Besten förberedde sig för ett nytt anfall och klippte med sina rakbladsvassa