Tagen . Блейк Пирс

Dirk Monroe, psykopaten som hon precis stoppat. Namnet var logiskt.

      Riley märkte också att några av ansiktena var mer försiktiga. De hade utan tvekan hört om incidenten hos henne igår kväll, när hela teamet hade rusat iväg när de hörde hennes desperata rop på hjälp. De undrar säkert om allt står rätt till i huvudet på mig, tänkte hon. Så vitt hon visste så trodde ingen annan på byrån att Peterson fortfarande levde.

      Riley stannade till vid Sam Flores skrivbord, en laboratorietekniker med svarta glasögon som jobbade hårt vid sin dator.

      ”Vad har du till mig, Sam?” sa Riley.

      Sam tittade upp från skärmen.

      ”Du menar angående inbrottet, va? Jag tittade precis på några preliminära rapporter. Tyvärr så finns det inte så mycket. Labbkillarna hittade inget på stenarna—inget DNA eller fibrer. Inga fingeravtryck heller”.

      Riley suckade besviket.

      ”Hör av dig om något förändras”, sa hon och klappade Flores på ryggen.

      ”Jag skulle inte räkna med det”, sa Flores.

      Riley fortsatte till avdelningen där de högre agenterna höll till. Medan hon gick förbi de små kontoren med glasväggar, så såg hon att Bill inte var där. Det kom faktiskt som en lättnad, men hon visste att förr eller senare så skulle hon vara tvungen att rätta till det hon ställt till med.

      När hon kom in på sitt egen välstädade och organiserade kontor så lade Riley omedelbart märke till att hon hade ett meddelande på telefonsvararen. Det var från Mike Nevins, den rättsmedicinska psykiatrikern från Washington som ibland rådgav beteendeanalysenheten angående deras fall. Under åren så hade hon upptäckt att han var en bra källa för att få otrolig insikt, inte bara om hennes fall. Mike hade hjälpt Riley med hennes egen kamp med PTSD efter det att Peterson hållit henne fången och torterat henne. Hon visste att han hade ringt för att kolla hur det var med henne, något han gjorde ofta.

      Hon skulle precis ringa upp honom när specialagent Brent Merediths breda kroppsbyggnad dök upp i hennes dörr. Gruppchefens svarta och kantiga utseende gav ett intryck av hans tuffa och allvarliga personlighet. Riley kände sig lättad av att se honom, hon kände sig alltid lugn i hans närhet.

      ”Välkommen tillbaka, agent Paige”, sa han.

      Riley reste sig upp för att skaka hans hand. ”Tack, agent Meredith”.

      ”Jag hörde att du var med om något spännande igår kväll. Jag hoppas du mår bra”.

      ”Jag är okej, tack”.

      Meredith tittade på henne med varm oro, och Riley visste att han försökte avväga om hon var redo att börja jobba igen.

      ”Skulle du vilja göra mig sällskap i cafeterian och ta en kopp kaffe?” frågade han.

      ”Tack, men det finns några filer jag måste titta över. En annan gång”.

      Meredith nickade men sa ingenting. Riley visste att han väntade på att hon skulle prata. Han hade utan tvekan också hört att hon trodde Peterson hade varit inkräktaren. Han gav henne en chans att att göra uttryck för sin åsikt. Men hon var säker på att Meredith inte skulle vara mer angelägen att tro henne om Peterson än någon annan hade varit.

      ”Nåja, jag borde ge mig av”, sa han. ”Säg till när du kan ta en kopp kaffe eller lunch”.

      ”Det ska jag göra”.

      Meredith stannade upp och vände sig mot Riley.

      Långsamt och försiktigt sa han, ”Var försiktigt, agent Paige”.

      Riley lade märke till en stor innebörd i de orden. För inte så länge sedan så hade en annan överordnad inom byrån sett till att hon blev avstängd för ordervägran. Hon hade fått tillbaka sin tjänst, men hennes position kanske fortfarande var skakig. Riley kände att Meredith gav henne än vänskaplig varning. Han ville inte att hon skulle ta några risker. Och att tjata om Peterson för mycket skulle kanske inte gillas av de som hade förklarat fallet som avslutat.

      Direkt efter att Meredith lämnat hennes kontor så gick Riley bort till arkivskåpet och tog fram den tjocka filen om Peterson-fallet. Hon öppnade den på sitt skrivbord och bläddrade igenom den för att fräscha upp minnet om hennes ärkefiende. Det fanns inte mycket hjälp att hämta.

      Sanningen var att mannen fortfarande var en gåta. Det fanns inga bevis för att han existerade förrän Bill och Riley hittade honom. Peterson kanske inte ens är hans riktiga namn, och de hade stött på flera olika förnamn som uppgetts vara förknippade med honom. Medan hon letade igenom filen så hittade hon ett fotografi av hans offer—kvinnor som hade hittats i grunda gravar. De hade alla haft brännmärken, och dödsorsaken hade varit strypning med händer. Riley ryste när hon mindes de stora och starka händerna som hade tagit henne och satt henne i bur, som ett djur.

      Ingen visste hur många kvinnor han hade dödat. Det kanske fanns många fler kroppar som inte hittats än. Och ingen hade vetat att han tyckte om att tortera kvinnor i mörkret med en blåslampa, förrän Marie och Riley hade blivit tillfångatagna och lyckats fly. Och ingen annan ville tro att Peterson fortfarande levde.

      Det hela gjorde henne så ledsen. Riley var känd för sin förmåga att sätta sig i mördares tankar— en förmåga som ibland skrämde henne. Men, hon hade aldrig lyckats sätta sig in i Petersons tankar. Och just nu kändes det som om hon förstod honom ännu mindre.

      Han hade aldrig gett Riley intrycket av att vara en organiserad psykopat. Att han lämnade sina offer i grunda gravar visade på motsatsen. Han var ingen perfektionist. Men, han var ändå tillräckligt noggrann för att inte lämna spår efter sig. Mannen var verkligen motsägelsefull.

      Hon mindes något som Marie hade sagt till henne strax innan hon tog livet av sig…

      ”Kanske är han som ett spöke, Riley. Kanske det var det som hände när du sprängde honom. Du dödade hans kropp men du dödade inte hans ondska”.

      Han var inte ett spöke, det var Riley säker på. Hon var säker—mer säker än hon någonsin varit—att han fanns där ute, och att hon var hans nästa offer. Men, han kunde lika gärna vara ett spöke såvitt hon brydde sig. Förutom hon själv, så trodde ingen på att han existerade.

      ”Var är du ditt kräk?” viskade hon för sig själv.

      Hon visste inte, och hon kunde inte ta reda på det. Hon hade kört fast helt. Hon hade inget annat val än att släppa det hela för tillfället. Hon stängde filen och satte tillbaka den på sin plats i arkivskåpet.

      Telefonen på kontoret ringde. Hon såg att samtalet var på en linje som alla specialagenter delade. Det var linjen som beteendeanalysenhetens telefoncentral använde för att vidarebefordra samtal till agenter. Tumregeln var att den agent som först lyfte luren fick ta fallet.

      Riley såg sig om och såg att alla andra kontor verkade tomma för tillfället. De andra agenterna var på lunch eller jobbade på andra fall. Riley svarade.

      ”Specialagent Riley Paige. Vad kan jag stå till tjänst med?”

      Rösten i luren lät orolig.

      ”Agent Paige, det här är Raymond Alford, polischef i Deedsport, New York. Vi har ett problem här. Skulle vi kunna ta ett videosamtal? Jag tror kanske det kan förklara det bättre. Och jag har några bilder som det är bäst att du slår ett öga på själv”.

      Riley var nyfiken. ”Givetvis”, sa hon. Hon gav Alford hennes kontaktinformation. En stund senare så talade hon med honom, ansikte mot ansikte. Han var en lång och smal man som börjat tappa håret och såg ut att vara en bra bit in i medelåldern. Hans ansiktsuttryck var oroligt och trött.

      ”Vi hade ett mord här igår kväll”, berättade Alford. ”Ett riktigt hemskt sådant. Jag ska visa dig”.

      Ett fotografi dök upp på Rileys datorskärm. Bilden visade något som verkade vara en kvinnokropp som hängde i en kedja över