Innan han ser. Блейк Пирс

Читать онлайн.
Название Innan han ser
Автор произведения Блейк Пирс
Жанр Зарубежные детективы
Серия
Издательство Зарубежные детективы
Год выпуска 0
isbn 9781094304502



Скачать книгу

upp byggnaden.

      Mackenzie reste sig upp och tittade ner på den misstänkte. Han log mot henne. Det var ett ansikte hon kände igen – ett hon hade sett i träningsmoduler flera gånger, vanligtvis gastade han order och instruktioner till agentrekryterna.

      Hon räckte fram handen och han greppade den från där han låg på golvet. "Jävligt bra jobbat, White."

      "Tack", sa hon.

      Harry stapplade fram bakom henne och höll sig om magen. "Är vi verkligen säkra på att de bara laddar med bönsäckar i de där grejerna?" frågade han.

      "Inte nog med det, dessa är på den lägre nivån", sa instruktören. "Nästa gång kommer vi använda oss av gummikulor."

      "Underbart", grymtade Harry.

      Ytterligare några personer dök upp i rummet då Hogan’s Alley-träningen var på väg att avslutas. För Mackenzie var detta tredje träningssessionen av den här typen, en modell av en övergiven gata som användes flitigt av FBI för att träna agentrekryterna inför verkliga situationer.

      Medan två instruktörer pratade med Harry om vad han hade gjort fel och hur han kunde ha undvikit att bli skjuten, gick en annan instruktör fram till Mackenzie. Han hette Simon Lee och var en äldre man som såg ut som att han förlorat i livets lotteri och reagerat på förlusten med våld.

      "Fantastiskt bra jobbat, agent White", sa han. "Du rullade så jäkla snabbt att jag knappt såg vad som hände. Men... det var en smula vårdslöst. Om det hade funnits mer än en gärningsman där ute hade det kunnat sluta helt annorlunda."

      "Ja, sir. Jag förstår."

      Lee log mot henne. "Det vet jag att du gör", sa han. "Jag ska säga dig att så här halvvägs in i ditt träningsprogram så är jag redan lyrisk över dina framsteg. Du kommer bli en utmärkt agent. Bra jobbat."

      "Tack, sir", sa hon.

      Lee lämnade henne och fortsatte att prata med en annan instruktör. Medan de gjorde sig redo för att packa ihop och lämna byggnaden kom Harry fram till henne, han grinade fortfarande illa.

      "Bra gjort", sa han. "Det gör inte lika ont när personen som går vinnande ur det hela är otroligt vacker."

      Hon himlade med ögonen åt honom och hölstrade sin Glock. "Smicker är lönlöst", sa hon. "Smicker tar dig ingenstans, som de brukar säga."

      "Jag vet", sa Harry. "Men skulle det åtminstone kunna leda till en drink?"

      Hon flinade. "Om du betalar."

      "Ja, jag betalar" sa han. "Jag vill ju inte riskera att du spöar mig."

      De lämnade byggnaden och gick tillbaka ut i regnet. Nu när övningen var över kändes regnet mest skönt. Och när hon gick där bland alla instruktörer och konsulterande agenter som gled runt på området, tillät hon sig för en gångs skull att känna sig stolt över sig själv.

      Elva veckor in hade hon klarat majoriteten av akademiträningen som var förlagd till klassrum. Hon var nästan framme... snart bara nio veckor från att klara kursen och potentiellt kunna bli fältagent i FBI.

      Plötsligt undrade hon varför hon väntat så länge innan hon lämnade Nebraska. När Ellington hade rekommenderat henne för akademien hade det praktiskt taget varit hennes guldbiljett, knuffen hon behövde för att sätta sig själv på prov, för att frigöra sig från det som varit tryggt och säkert. Hon hade gjort sig av med jobbet, pojkvännen, lägenheten... och hon hade påbörjat ett nytt liv.

      Hon tänkte på vidderna, majsfälten och den blå himlen hon lämnat bakom sig. Även fast det hade sin charm, hade det på sätt och vis varit ett fängelse för henne.

      Det låg bakom henne nu.

      Nu när hon var fri fanns det inget kvar som kunde hålla henne tillbaka.

      *

      Resten av dagen fortsatte med fysisk träning: armhävningar, löpning, situps, mer löpning och styrkelyft. Under de första dagarna i akademien hade hon hatat den typen av träning. Men hon hade vant sig både fysiskt och psykiskt, och nu var det nästan som att hon längtade efter att träna.

      Allt utfördes med snabbhet och precision. Hon tog sig igenom femtio armhävningar så snabbt att hon inte ens märkte av hur det brände i överarmarna förrän hon var klar med dem och var på väg mot den lerfläckliga hinderbanan. Hon hade mer eller mindre bestämt sig för att när det kom till fysisk aktivitet så pressade hon sig inte tillräckligt hårt förrän hennes armar och ben skakade och hennes muskler kändes som köttslamsor.

      Det fanns sextio rekryter i hennes enhet och hon var en av bara nio kvinnor. Detta störde henne inte, antagligen för att hennes tid i Nebraska hade gjort henne hårdhudad och likgiltig inför vilken könstillhörighet personerna hon jobbade med hade. Hon fokuserade helt enkelt på att göra sitt bästa, vilket dessvärre var en sällsynt inställning.

      När instruktören avslutade träningen efter det sista varvet – ett trekilometers lerigt löpspår i skogen – upplöstes klassen och gick åt sina olika håll. Mackenzie satte sig dock på en av bänkarna vid sidan av spåret och stretchade. Hon hade inget annat att göra under resten av dagen och hon var fortfarande full av energi efter sitt framgångsrika agerande under Hogan’s Alley-träningen, så hon bestämde sig för att ta en sista springtur.

      Hon ville egentligen inte erkänna det, men hon hade blivit en sådan människa som gillade att springa. Även om hon inte skulle ställa upp i något maraton den närmsta tiden, så hade hon kommit att uppskatta träningsformen. Vid sidan av de obligatoriska momenten i hennes utbildning så tog sig tid att springa på löpspåren vid campus som låg tio kilometer från FBI:s högkvarter och ungefär tretton kilometer från hennes lägenhet i Quantico.

      Med rodnad i ansiktet och sportbehån dränkt av svett avslutade hon dagen med ett sista varv kring hinderbanan, men lät bli backarna, stockarna och näten. När hon sprang upptäckte hon att två män tittade på henne – inte med någon drömmande längtan i blickarna, de verkade snarare imponerade, vilket bara sporrade henne ännu mer.

      Fast i ärlighetens namn tänkte Mackenzie att ett par längtande blickar inte hade varit helt fel att få. Den här nya slanka kroppen som hon hade arbetat så hårt för att få förtjänade att bli uppskattad. Det kändes konstigt att känna sig så bekväm med sin egen kropp, men hon började uppskatta den. Hon visste att Harry Dougan gillade den också. Men än så länge hade han inte sagt något. Även om han skulle säga något visste Mackenzie inte vad hon i så fall skulle svara.

      När hennes sista löptur (precis under tre kilometer) var avslutad tog hon en dusch i omklädningsrummet och plockade upp ett paket med kex från varuautomaten på väg ut. Nu hade hon resten av dagen till sitt förfogande; fyra timmar att göra vad hon ville tills det var dags att springa på löpbandet på gymmet – en rutin hon skaffat sig bara för att kunna ligga steget före alla andra.

      Vad skulle hon då göra under resten av dagen? Hon skulle kanske kunna färdigställa uppackningen av sina saker. Det stod fortfarande sex flyttkartonger i hennes lägenhet som hon inte hade rört sedan hon kom hit. Det skulle vara det förnuftiga valet. Men hon undrade också vad Harry hade för sig under kvällen, om han ville ta den där drinken. Hade han menat ikväll eller någon annan kväll?

      Och förutom det undrade hon vad agent Ellington hade för sig.

      Hon och Ellington hade träffats ett fåtal gånger men det hade aldrig blivit några regelbundna träffar – förmodligen var det bäst så, tänkte Mackenzie. Hon hade inget emot att leva sitt liv utan att påminnas om den pinsamma händelsen mellan dem i Nebraska.

      Hon gick mot bilen medan hon funderade på vad hon skulle göra med resten av dagen. När hon satte i nycklarna i bildörren såg hon ett bekant ansikte som joggade förbi. Löparen, en annan FBI-rekryt som hette Colby Stinson, mötte hennes blick och log. Hon joggade fram till Mackenzies bil med en energi som fick Mackenzie