Innan han ser. Блейк Пирс

Читать онлайн.
Название Innan han ser
Автор произведения Блейк Пирс
Жанр Зарубежные детективы
Серия
Издательство Зарубежные детективы
Год выпуска 0
isbn 9781094304502



Скачать книгу

att han inte gjorde det själv.

      Faktum var att han verkade reserverad. När Mackenzie frågade honom om hans familj höll han det mycket kort, utan att vara otrevlig. "Fru, två pojkar som ska börja på högskolan och en hund som sjunger på sista versen."

      Tja, tänkte Mackenzie. Det är bara vår första dag tillsammans och han vet inget om mig – förutom det han läst om mig i tidningarna för sex månader sedan och vad som än står i akterna om mig på akademien. Jag kan inte klandra honom för att han inte har öppnat sig än.

      När det kom fram till kollektivtrafikmyndigheten hade Mackenzie fortfarande positiva känslor kring sin äldre kollega, men det fanns en spänning mellan dem som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske tyckte han inte att det kändes rätt; kanske inbillade hon sig bara. Att han mer eller mindre bara hade viftat bort alla frågor hon ställt till honom om hans arbete fick henne att känna sig obekväm. Det var också en påminnelse för henne om att det här faktiskt inte var hennes jobb ännu. Hon flöt helt enkelt bara med som en tjänst till Ellington och provade vingarna för att se om hon kunde flyga.

      Hon var också involverad i allt det här på grund av några skumma överenskommelser under bordet, där högt uppsatta herrar använde henne som insats. Det innebar inte bara en risk för henne, utan också för alla hon arbetade med – inklusive Bryers och Ellington.

      Kollektivtrafikmyndigheten låg i ett byggnadskomplex där ett tiotal andra myndigheter också huserade. Mackenzie följde efter agent Bryers genom korridorerna så gott hon kunde. Han gick snabbt och nickade mot olika personer de mötte som om han var välbekant med stället. Dagen gick mot sitt slut, så korridorerna myllrade av människor som mest verkade vänta på att klockan skulle bli fem.

      När det närmade sig rätt sektion av byggnaden tillät Mackenzie sig själv att stanna och ta in situationen en stund. För fyra timmar sedan hade hon kommit ut från McClarrens föreläsning, och nu befann hon sig mitt uppe i ett mordfall som kollega till en agent som verkade vara stensäker och grymt duktig på sitt jobb.

      De kom fram till receptionsdisken där Bryers böjde sig lätt framåt och fäste blicken i den unga kvinnan som satt bakom den. "Vi ringde angående att få prata med någon om busstidtabellerna", förklarade han för kvinnan. "agent White och agent Bryers."

      "Just det", sa receptionisten. "Ni kommer att få prata med fru Percell. Hon är utanför i bussgaraget. Gå längst ner i korridoren, ner för trapporna och ut på baksidan så hittar ni henne."

      De följde receptionistens instruktioner och fortsatte längst bak i byggnaden där Mackenzie redan kunde höra brummandet från motorer och maskiner. Byggnaden var konstruerad på ett sådant vis att oljud inte hördes alls i de finare kontorsdelarna, men längst bak lät det mer eller mindre som i en bilverkstad.

      "När vi träffar den här fru Percell", sa Bryers, "så vill jag att du tar kommandot."

      "Okej", sa Mackenzie. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att hon gick igenom någon slags lämplighetsprov.

      De gick ner för trappan och följde en skylt där det stod Garage/bussparkering. Nedanför trappan ledde en smal korridor till ett litet öppet kontorslandskap. En man i blåställ stod bakom en föråldrad datorskärm och skrev något. Genom ett stort fönster kunde Mackenzie se in i det stora garaget. Ett antal stadsbussar stod parkerade där och väntade på underhåll. Medan hon studerade det hela öppnades en dörr längst bak och en gladlynt, överviktig kvinna kom in från garaget.

      "Är det ni som är FBI-personerna?"

      "Det är vi", sa Mackenzie. Bredvid henne höll Bryers upp sin bricka – troligtvis för att hon inte hade någon att visa upp. Percell verkade nöjd över introduktionen och började prata direkt.

      "Jag har förstått att ni har frågor angående busstidtabellerna och rotationen av chaufförerna", sa hon.

      "Det stämmer", svarade Mackenzie. "Vi hoppas kunna ta reda på vilka stopp en specifik buss gjorde för tre morgnar sedan och, om möjligt, få prata med chauffören."

      "Javisst", sa hon. Hon gick till det lilla skrivbordet där mekanikern skrev och gav honom en vänskaplig knuff. "Doug, låt mig ta över här, okej?"

      "Med nöje", sa han och log. Han lämnade skrivbordet och gick ut till garaget medan fru Percell satte sig bakom datorn. Hon skrev lite på tangentbordet och tittade sedan upp på dem med triumf i blicken, uppenbart glad över att kunna vara till hjälp.

      "Vilken busshållplats handlar det om?"

      "Hörnet vid Carlton och Queen Street", sa Mackenzie.

      "Vid vilken tidpunkt ska personen ha klivit på?"

      "Tjugo över åtta på morgonen."

      Fru Percell skrev in informationen snabbt och studerade skärmen en stund innan hon svarade. "Det var buss nummer 2021, chauffören var Michael Garmond. Den bussen gör tre stopp innan den återvänder till samma busshållplats igen för att plocka upp passagerare vid fem över halv tio."

      "Vi skulle behöva prata med herr Garmond", sa Mackenzie. "Skulle vi kunna få hans kontaktuppgifter?"

      "Jag kan lösa något bättre än det", sa fru Percell. "Michael är ute i garaget just nu, han ska precis gå hem för dagen. Låt mig se om jag kan få tag på honom."

      "Tack", sa Mackenzie.

      Fru Percell rusade mot garagedörren med en hastighet som trotsade hennes kroppsstorlek. Mackenzie och Bryers tittade på medan hon susade genom garaget i jakt på Michael Garmond.

      "Om ändå alla vore så entusiastiska över att få hjälpa FBI", sa Bryers med ett flin.

      "Lita på mig... detta hör inte till vanligheterna."

      På mindre än en minut var fru Percell tillbaka på det lilla kontoret, tätt följd av en äldre afroamerikansk man. Han såg trött ut men verkade, likt fru Percell, mer än glad över att kunna hjälpa till.

      "Hej på er", sa han och log trött. "Hur kan jag hjälpa er?"

      "Vi letar efter detaljer om en kvinna som med stor sannolikhet åkte med din buss från hörnet av Carlton och Queen, vid tjugo över åtta för tre morgnar sedan", sa Mackenzie. "Tror du att du kan hjälpa oss att med det?"

      "Förmodligen", sa Michael. "Det är inte så många som går på vid den busshållplatsen på morgnarna. Aldrig mer än fyra eller fem personer."

      Bryers plockade fram sin mobiltelefon och tog fram en bild på Susan Kellerman. "Det här är hon", sa han. "Ser hon bekant ut?"

      "Åh, ja, det gör hon", sa Michael, och verkade lite väl exalterad enligt Mackenzie. "Söt tjej. Alltid jättetrevlig."

      "Kommer du ihåg var hon klev av bussen för tre morgnar sedan?"

      "Ja det gör jag", sa Michael. "Och jag tänkte att det var udda för alla andra morgnar sedan typ två veckor tillbaka har hon klivit av på en annan hållplats. Jag pratade lite med henne en morgon och fick reda på att hon promenerade två kvarter från hennes vanliga busshållplats till något kontor. Men för tre dagar sen klev hon av vid stationen istället för vid en hållplats. Jag såg henne hoppa på en annan buss. Jag tänkte att hon kanske fått ett bättre jobb eller något, och att det var därför hon tog en annan väg."

      "Vart var detta?" frågade Mackenzie.

      "Dupont Circle."

      "Vid vilken tidpunkt skulle du säga att hon klev av där?"

      "Troligtvis runt kvart i nio eller så", svarade Michael. "Inte senare än nio kan jag säga med säkerhet."

      "Vi kan kolla det i vår databas", sa fru Percell.

      "Det vore jättebra", sa Bryers.

      Fru Percell började arbeta bakom det lilla sjaskiga skrivbordet medan Michael tittade på agenterna med en dyster blick. Han tittade på bilden på Bryers telefon igen och